Kurt Lundström har skrivit en debattartikel med bakgrund i det pressmeddelande och den föregående debattartikeln som publicerades i SvD den 12 april 2024 angående att Vattenkraftens miljöfond tar paus i väntan på nytt regelverk. Kurts artikel publicerades i Norrländska Socialdemokraten (NSD) den 18 maj 2024. Nedan återges texten i sin helhet. För att läsa texten på NSD, klicka här.
Vattenkraften är statens ”kassako” nr 1. Raka motsatsen för Jokkmokks kommun
Företrädare för vattenkraftsindustrin skriver i SvD 12/4 att det finns stort hot mot deras verksamhet trots att deras
bransch – i motsats till Jokkmokk – ensidigt tar all vinst från Luleälvarna som flyter genom kommunen. Trots det
finns fortfarande ambitionen att ännu hårdare exploatera de redan hårt utbyggda Luleälvarna utan
hänsynstagande och kompensation till berörd bygd och kommun.
Statliga Vattenfall AB har över åren inkasserat mer än 400 miljarder kronor från de 12 vattenkraftverken som
byggdes. Det utgör 13-15 miljarder kronor per år till statskassan samtidigt som kommunen varje år drabbas av
både minskande befolkning och försämrad ekonomi.
De negativa effekterna på miljö, fiske, naturturism, befolkningsutveckling och försämrad ekonomi skulle
kompenseras vilket ännu inte sker. Det är hög tid att centrala beslutsfattare infriar givna löften. Dags att hänsyn
tas till att Stora, Lilla och Lule-älvens dåtida mycket viktiga roll ur försörjningssynpunkt i och med
vattenkraftsepoken helt försvann. Bygdens pris blev att utan ersättning bli största elproducent på vattenkraft.
Återblick:
År 1960, för 63 år sedan, kulminerade Jokkmokks kommuns befolkning vid 11 533 invånare.
Från år 1960 pågick i 5 – 6 år med tillresta ”vattenrallare” utbyggnad till totalt 12 kraftverk i kommunen.
År 1970 – minskning till 7 933 invånare. Den 31/12 år 2023 är nivån = 4 728 invånare.
Trots miljardintäkterna från Jokkmokks Lule-älvar har centrala beslutsfattare inte godkänt kravet på Letsi Pilot-
projekt innebärande miljötappning på 10 m 3 /sek i ”Europas längsta torrlagda älvfåra”. Det anses – trots
miljardintäkterna – bli för dyrt för staten.
Undertecknad 1930-talist är pga. hög ålder en av få kvarvarande vittnesbärare som var med före, under och efter
som fortfarande efter etableringsperioden hänger med. Vi är ett fåtal kvar som bekräftar att staten år 1957 gav
löften till kommun och bygd om framtida/fortlöpande avkastning från framtida produktion i utbyte mot att staten
fick rätten att använda vattnets fallhöjd till elproduktion i Stora Lule älv, i Lilla Lule älv och i Luleälven. Före
exploateringen flödade vattnet fritt fram till älvarnas möte vid Vuollerim/Porsi för att därifrån rinna vidare under
samlingsnamnet Luleälven den 14 mila-färden till Bottenviken vid residensstaden Luleå.
Rätten till fiske och båtplatser skulle förbli oförändrad kompletterad med framtida avkastning. Framtida
torrläggning av älvfåran var otänkbar och fanns inte med varken i samtal eller ens i vildaste fantasi. Strax innan
vattenflöde/fiskvandring blockerades deltog undertecknad som 22-åring vid det historiskt sista laxfisket med min
far Valdemar och min farbror Birger. Sista laxfisket år 1960 gav 100 kg på 4 laxar. Bildbevis i boken år 1982
”Vuollerim förr och nu. Riksdagen har en skuld till bygd och kommun och uppmanas för nationens, regionens,
kommunens och den berörda lokalbefolkningens skull, besluta:
Sjösätt Letsi Pilotprojekt i Lilla Lule älv skapa turism och ökade arbetstillfällen genom tillgång till EU:s
lån för grön industrisatsning.
Hälsar Kurt Lundström, Jägarstigen 28B, 960 30 Vuollerim och Torpvägen 12, 147 60 Uttran.