Vattendirektivet
En älvdal med forsande, friskt och levande vatten
Luleälvens Vattenråd (LVR) är en ideell förening som bevakar och driver vattenfrågor i Lule älvdal. LVR agerar under Vattenmyndigheten och syftar till uppfyllandet av EU:s Vattendirektivs och Miljöbalkens grundläggande krav på God Ekologisk Status alternativt God Ekologisk Potential, samt bred samverkan med berörda och intresserade aktörer i avrinningsområdet.
EU:s Vattendirektiv
- ramverk för att värna våra vattenekosystem,
nu och för framtida generationer - juridiskt bindande, inkluderat i svensk lag
- syftar till uppfyllandet av EU:s Vattendirektivs
och Miljöbalkens grundläggande krav på God
Ekologisk Status alternativt God Ekologisk Potential,
samt bred samverkan med berörda
och intresserade aktörer i avrinningsområdet.
- ska vara genomförd senast 2027 (2033)
- kräver – genom ett kontinuerligt, ömsesidigt
samråd mellan myndigheter och lokalbefolkning
– att de miljöförbättrande åtgärder
vidtas som direktivets mål förutsätter
omfattar alla Sveriges reglerade vatten
Miljöprövning
Lule älv är Sveriges första utbyggda älv och har
aldrig miljöprövats tidigare. Prövningen sker i
domstol för varje enskilt kraftverk/dämme men
med hänsyn till älven som helhet. Undantag från
kraven kan medges om genomförandet innebär
en icke försvarbar samhällsekonomisk kostnad
jämfört med andra möjliga lösningar. Uppfyllandet
av kraven innebär ofta att en del vatten (energi)
inte kan utnyttjas för elproduktion fullt ut.
Miljöbalken och Vattendirektivet ställer långtgående
krav på återställning av älvens ekologiska
funktioner, inklusive naturlig laxproduktion, där
de samhällsekonomiska vinsterna en restaurering
kan ge ska vägas mot samhällskostnaderna.
Enbart skador, som är direkt relaterade till kraftproduktionen
kan accepteras och största möjliga
ansträngning ska göras för att vidmakthålla vattnens
ekologiska funktion.
Lule älvdal idag – vad kan vi göra?
Uppfyllandet av Vattendirektivet innebär för miljön och rennäringen en skonsammare reglering av de stora vattenmagasinen, som Akkajaure
och Seitevare, miljöanpassad minimivattenföring i rinnande vatten, åtgärder mot erosionsskador och en ökad generell hänsyn till fisk, fiske och rennäring i hela älvdalen.
Vattenkraftsutbyggnaden har förutom att skada miljön även dränkt arkeologiska och kulturhistoriska miljöer av stort värde. Exempel är samiska gravplatser som nu förstörs. Fyndet Vuollerim
6000, stenåldersboplatsen på näset där älvarna förr rann samman har skrivit om hela Skandinaviens historia.
Ett särskilt problem utgör de torrfåror som Vattenfall skapat vid bl.a. Letsi. De är ett mycket stort ingrepp för både människor och renar, fiskar
och många andra arter. Detta kan lösas genom en fastställd minimivattenföring kopplat till ett minikraftverk, som då också kan utnyttjas är det spillvatten, som idag helt går förlorat. Älvens torrfåror och speciellt den vid Letsi utgör de enda återstående möjligheterna att
återskapa naturliga lekområden för havsvandrande lax. Möjligheten bör tas innan tiaminbrist i kombination med odlingsbetingade genetiska förändringar helt utrotat dagens odlade laxbestånd.